Leksand har haft sig en lite nedgång efter en sån fin start efter julen, eftersom Leksandskrigare också är människor så kan man inte mer än gilla läget, för tro det eller ej ; dom är helt vanliga människor. Ja. Inte helt vanliga människor då. Ni förstår vad jag menar.

Även om det står optimist i pannan i de flesta fallen. Betyder det inte någonstans att mitt blå-vita hjärta inte svider som ett citron i ögat, eller kanske värre ändå.. Som när man verkligen tror att man brytit den lilla (vid tillfället, mindre söta) tån. Tån har ju en tendens att vid pressade och stressade situationer känner sig lite extra omedgörlig. Face it: Det är en nödsituation. Bara måste pudra näsan. Nu. Voltar ur soffan mitt under straffläggningen. Gärna i den avgörande kvalseriematchen som ska ta oss hem till elitserien såklart. Springer om Usain Bolt på vägen. Det är alltså då. Då om någon gång uppenbarar sig en diverse möbel. Vem om inte lille lilltå ville smaka på den. Resultatet blir alltså blod svett och tårar.
med facit i hand så kan man läsa i det verkliga resultatet att jag dör lite inombords när leksand förlorar.




Blir mycket hockey nu. Sista tiden överlag har bjudit på en drös med hockeystunder. Grädden på moset, eller varför inte pucken bakom markus svensson för nu är det är roligare (om möjligt) än någonsin. Nytändning. Andas hockey, tänker hockey, pratar hockey och uppenbarligen bloggar bara om hockey (läs Leksand Leksand Leksand).

Sist jag kollade så höll jag i stafettpinnen som jag tänker hålla kvar, så passar det inte? då är det högerkrysset som gäller. (för er som undrar så var det här mitt inlägg jag tänkte skriva om annat än hockey)